Den där drömmen om att skriva en bok känns klyschig, jag vet. Helt ärligt, drömmer inte alla om det vid något skede i livet? Jag vet inte. Jag inser såklart att det inte på något sätt är originellt att jag sedan barnsben drömt om att skriva en bok. Och det är okej med mig. Jag kanske är klyschan själv, men då får det vara så.
Min första bok skrev jag när jag var tolv, jag tror jag nämnt den tidigare. ”Första ögonkastet” hette den, och vi kan väl säga såhär: Min syster Lisa skrattade så hon fick andnöd när hon läste den för ett halvår år sedan, i samband med att vi städade ur min lägenhet. Och det är alltså ingen rolig bok. Kvaliteten är, kanske helt väntat efter att vara skriven av en tolvåring, klart under godkänd, men jag tänker ibland tillbaka på det där försättsbladet med titeln och ler. Känner lite stolthet, nästan. Boken suger, men jag skrev den. Jag skrev en bok. 16 kapitel. En början och ett slut. När jag var tolv. Det är rätt häftigt!
Jag påbörjade ett par böcker till i tonåren, bland annat en med en man som kunde tala med vargar ( skamlöst inspirerad av ’Mannen som kunde tala med hästar’) och en fantasybok (?!) som utspelade sig i det påhittade landet ’Coriatum’ (HAHA). Min bonuskusin Hege skrev böcker och hon var en stor idol för mig. Det var hon som fick in mig på fantasyspåret (vilket jag aldrig någonsin hade tagit mig in på annars, och troligtvis aldrig kommer att komma in på igen). Men i alla böcker jag påbörjade kom jag aldrig längre än till tredje eller fjärde kapitlet. När jag gått ut skolan och började jobba fanns varken tid eller inspiration till att fortsätta försöka.
När jag besökt New York för första gången 2010 och kommit tillbaka hem till min dåvarande hemstad Norrköping, kände jag mig full av inspiration och drömmar. På min lista med saker jag ville göra innan jag flydde trettio stod det sedan innan ’skriva en bok’ och nu lade jag till ’bo i New York’. Jag sade till min dåvarande sambo: ’Tänk om jag kunde skriva en bok SAMTIDIGT som jag bor i New York, hur drömmigt hade inte det varit?’.
Och här är jag nu. Dessa dagar sitter jag antingen i ett av de fantastiska studierummen på New York Public Library, eller på det lokala caféet i Greenpoint där jag bor, eller på något annat café någonstans på Manhattan. Ibland, när temperaturen tillåter, sitter jag ute i någon av parkerna och inspireras av människomyllret, sirenerna, musiken och suset i träden. Jag lever min dröm. Det känns nästan oförskämt att säga det, men det gör jag verkligen.
Boken jag skriver på nu, är min vän och den fantastiska människan Erik Grönbergs biografi. Han frågade i början på året om jag ville vara medförfattare till boken, och jag har tidigare bloggat om detta projekt i detta inlägg. Det är en tuff, men viktig historia om övergrepp, missbruk, och självhat som övergår i helande, hopp och framtidsdrömmar. Jag har sagt det förut och jag har sagt det igen, det Erik gör nu är så himla, himla modigt. Jag är så oerhört imponerad av honom.
Att co-skriva en bok tillsammans med någon som befinner sig sex tidzoner bort är en utmaning. Jag skulle ljuga om jag sade något annat. När jag vaknar har Eriks halva dag redan passerat, och när jag sitter och skriver på kvällarna sover Erik sött bredvid sin Lisa. Men vi båda är drivna och brinner för projektet, så vi försöker att inte låta distansen vara ett problem. Vi pratar på Facetime då och då, men oftast sköter vi vår kommunikation genom chat och vårt googledokument. Jag skriver frågor och kommentarer till honom och han svarar och utvecklar. Sakta men säkert har en bok börjat ta form.
Jag är nervös som fan. Lite för att jag aldrig gjort detta ’professionellt’ tidigare, och vi gör det helt ensamma, utan någon som ger oss riktlinjer eller berättar hur vi ska gå tillväga. Men mest är jag nervös för att jag verkligen vill att det ska bli bra för Eriks skull. Jag vill att han ska känna sig nöjd med resultatet, och nöjd med det jag kunnat bidra med i berättandet av hans viktiga historia. Men jag är precis som honom ny på det här, och ofta kretsar tankarna kring ’tänk om han inte tycker att jag gör ett bra jobb’ och ’blev det så som han hade tänkt sig?’. Det sista jag vill är att göra honom besviken.
Så jag brottas med de självkritiska demonerna samtidigt som jag lever min dröm. Ironiskt va? Men Erik är en ängel, och vi gör detta tillsammans. Han dealar med sina demoner och jag dealar med mina och så möts vi på mitten och försöker lyfta varandra. Jag ifrågasätter hela mitt varande någon gång i veckan, och det är såklart energidränerande, men jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Man uppskattar glädje och framgång mycket mer om man möts av utmaningar och jobbigheter ibland. Inte ska väl allt vara en dans på rosor, vad är vitsen med det?
