För några somrar sedan hade jag några härliga utekvällar där timmarna bara flöt iväg i en mix av skratt, dans, djupa samtal och vänskaper. Både i Stockholm och i Göteborg. Kvällar som slutade på min balkong, sjungandes till Håkan Hellströms första Ullevikonsert som vi spelade (alldeles för högt) på TV:n, lagom till solen gick upp. Eller sittandes i Rålambshovsparken där bara ankor och hånglande kvällsbekanta samsades med oss om de nyvakna solstrålarna. Det är något magiskt det där. När det känns som att det inte finns någon morgondag, samtidigt som morgondagen sakta men säkert tar över.
I lördags hade jag ännu en sån kväll. Och utsikten från min gata när jag kom hem, och solen var på väg upp, var inget annat än breathtaking. Kolla själva.
Detta är inlägg 80 av 100 i projektet #blogg100 skapat av Bisonblog