För två veckor sedan fick jag ett samtal från Erik Grönberg, som grundat projektet ”Inte ensam aldrig glömd”. Erik och jag har varit bekanta i några år och jag stöttar verkligen hans arbete med att uppmärksamma och förebygga sexuella övergrepp mot barn och unga. Här har jag bloggat om projektet vid ett tidigare tillfälle.
När Erik ringde berättade han att han blivit erbjuden ett bokkontrakt, att han skulle få möjlighet att berätta sin historia i bokform. Sedan frågade han om jag ville vara hans medförfattare.
Jag grät en skvätt, tackade honom för den oerhört ärofyllda förfrågan och tackade självklart ja. Tillsammans ska vi nu få ner på papper hans upplevelser från barndomen, som på många sätt präglat hans vuxna liv. Vi ska berätta de mörka delarna, men också försöka berätta om ljuset. Hur man kan hantera och överleva något så hemskt som sexuella övergrepp och de tragiska påföljder som kan komma av dem. Förhoppningen med boken är att kanske nå någon som går igenom något liknande, och erbjuda någon form av igenkänning, stöd eller hopp.
Jag var väldigt öppen med Erik från första början; jag har ingen aning om hur man skriver en bok. Jag har aldrig gjort det här. Men då sade han lugnt; ”Det har inte jag heller. Så vi får hjälpa varandra.”
Från botten av mitt hjärta vill jag rikta ett stort tack till Erik för att han tycker att jag är rätt person för den här viktiga uppgiften. Jag ska göra mitt yttersta för att din historia ska bli berättad på ett så värdigt, ärligt och respektfullt sätt som möjligt.
Vill ni läsa mer om ”Inte ensam aldrig glömd” kan ni göra det här.